Nu börjar små upptäckter att komma fram. Små diamanter av allt som ska fungera för att ge resultat.
Hemma hos oss är vi 5 personer. Vilket skönt när det gäller att laga mat varsin vecka. Det blir många veckor emellan. Men det har sina andra sidor; om något försvinner som t.ex. två liter mjölk så kan det vara “ingen” utav oss alla. Eller “vem som helst”. Det är inte jag iallafall säger “alla”.
Det blev veckans diamant. Att äldsta sonen handlar och bär hem på bussen kassen med två liter mjölk för att upptäcka 1,5 dag senare att någon varit törstig och inga spår eller bekännelser om vem det är.
Jag har förut förklarat varför, bett om samarbete, förklarat igen, tjatat, varit sur och va i bövelen är det som är så svårt att fatta. Pendlat från pedagogiska mamman till en piss-sur morsa.
Någon är inte törstig längre, någon fick uppleva hur det är och jag får betrakta.
Denna dag faller en så vacker snö och jag är innerligt tacksam för allt. Tack!
