Vecka 13 och jag fascineras över tankarna om att förändra och hur mycket min förväntan över att göra förändringen spelar in.
Som sagt har vi i 13 veckor nu kört “barnen-lagar-maten” och jag tycker att jag har både fått syn på hur lätt det varit tillsammans med utmaningarna. Det är en härlig insikt att ta vara på reflektionen om mina förväntningar. Inte bara som hur resultatet ska bli utan förväntan på hur lätt eller svårt det kommer vara att genomföra.
Så förutom mina tankar om livet och hur det är så har det konkret hänt att mellan-sonen har nu fyllt 15 år. Det betyder att när jag då väckte honom imorse så bad jag att han nu ska kliva upp på morgonen som en 15-åring. och hur görs det? eller är försovningen och reaktionen på det fortfarande som 14-åringen….. och så skrattade vi lite. Sen blev han ändock sen.
En annan sak som hänt är att jag fått kommentarer på att jag gjort den här förändringen. wow! coolt! jag tänker själv att nu så är det gjort, klart, infört, old news men kanske är det så att det finns en del skeptiska tankar när någon säger att de ska göra något. Väntar vi liksom för att se om det kommer att bli av? och inte förrän lite senare så kommer då kommentaren. Som för att se först?
Vad gäller att nyfyllda 15-åringen ska ha sin vecka så kommer det fortfarande lärdomar hos oss. Alla har som sagt uppfyllt på sin vecka men ibland går inte allt åt som handlas. Så nu har vi t.ex massa potatis kvar.
Det blir alltså tillägg i rutinerna – titta vad som finns och bygg på det 🙂
Jag är stolt och efter den här veckan med kommentarer så känner jag mig som våren. Jag känner även att våren är på väg – Välkommen!
